Depression, återigen!
För vilken gång i ordningen går inte att minnas. Denna gång har den nu endast varat i dryga 3 veckor. Endast mina närmaste känner till det.
Arbetet är det som håller mig igång med rutiner och då kan jag släppa de loopande tankarna för den tiden.
Den övriga tiden är svår och tung. Dock har jag varit med om värre. Kvällarna är värst. Då smyger de onda tankarna över mig. Vill jag vara kvar här? Mitt intellekt som fungerar övrig tid av dygnet säger ja. Jag har ansvar för barn, barnbarn, sambo och mina djur. Men när de tunga tankarna styr............ då räcker inte den övertygelsen. Jag känner mig som en börda. Det är inte trevligt med en depresserad människa.
Jobbigast är allt med min son, snart 18 år. Han är elak mot mig, han har det svårt, mår dåligt, känner sig sviken av sin far, men till honom visar han inget sådant. Jag är containern där han stoppar in all ilska, frustration och hat. Kallar mig CP, störda jävel, skriker - stäng dörren, prata inte med mig. Det är jobbigt att du finns här. Jag avskyr dina äckliga hundar. Detta är dagliga utbrott. Jag förstår honom, han har bara mig att få utlopp för dessa känsloyttringar.
Jag hjälper honom på alla sätt. Han saknar aldrig något, han kan ringa när som helst och vi hämtar och kör honom, även på nätter när han är ute. Vi gör allt för honom.
I natt försvann han och lämnade inget meddelande och hade stängt av mobilen. Han går på skolan när han orkar. Han har svåra sömnstörningar, när han vet att han skall upp nästa dag kan han inte sova alls. Han studerar halvtid, läser in 3 ämnen.
För mig är det helt OK att han bor hemma och gör det han klarar med skolan tills han är mogen för nästa steg, Själv är hans dröm nu att få egen lägenhet, så att han skall slippa mig. Han har ingen ekonomi alls, studiebidrag - 1050 kr och underhållsstöd 1273 kr / månaden. det räcker inte till en hyra.
Min ork är nu nästan helt slut. Jag fasar för att åka hem varje dag. Jag klarar inte längre av aggressiviteten. Jag flydde från min ex-man (min sons far) för att överleva. Nu känns det som att min son utsätter mig för samma terror, om inte värre. Hans krav på mig är oöverstigliga. Jag klarar inte att betala hans hyra och mat och allt hans leverne om han skall ha egen bostad.
Till saken hör att min son har en problematik, ADD ( ej diagnostiserad) social fobi. Han klarar inte av vardagen, med att hålla rätt på tider, papper, information. Han glömmer att låsa dörren etc. Han klarar inte av framförhållning, allt skall ske direkt när han kommer på det.
Att flytta till hans far är otänkbart. Han dricker, hans sambo dricker och de mår båda inte bra. När min son träffar sin far, eller vet att han skall träffa honom så är han på uruselt humör i flera dygn. Då är han helt otalbar. Jag får bara elaka svar och ombeds att försvinna från hans åsyn.
Jag önskar ofta att jag inte vore den snälla empatiska och förstående människa jag är. Men jag kan inte lägga på honom ytterligare bördor. Om han inte har mig att ta ut sin ilska och hat på, då kommer den att rikta sig åt annat håll.
Livet är nu tungt.
